Grad 1:
Knäskålen ligger på plats, men kan luxeras manuellt. Den återgår spontant i normalt läge. Många av de här hundar är symptomfri, men hos några kan knäskålen glida ut av sin normal plats och medföra halthet.

Där kan vara små avvikelser från den normala utveckling av bagbenet.

Grad 2:
Knäskålen ligger normalt på plats vid undersökning, men flyttas lätt ut av plats och glider inte själv tillbaka på plats igen. Den kan också själv hoppa ut av platsen, när benen böjas ock sträckes. Läggar man knäskålen tillbaka på sin plats, blir den liggande. Där kan vara upp till 30^o rotation av underbenens översta del. Det medför, att de senar, som holler knäskålen på plats, inte längre ligger mitt föran på underbenet. Hunden  haltar  och perioderna med halthet ska bli längre.

Obehandlad kan grad 2 gå över i grad 3.

Grad 3:
Knäskålen är alltid ut av det normala led. Den kan läggas på plats, när benet sträckes, och glida ut igen, när benet böjas. Underbenens översta del är roterad 60^o . Musklarna sitter inte på den rigtig plats. Där kan utvcklats slidförändringar i knäledet. Hunden brukar benet, men kan inte sträcka knäledet och den haltar som regel tydlig.

Grad 3 kan utveckla sig till grad 4.

Behandling
Behandling bör utföras så snart diagnosen är ställd. Vanligtvis är kirurgisk behandling nödvändig. Målsättningen ska vara att så tidigt som möjligt korrigera dragriktningen i lårmuskeln och därmed normalisera de krafter som verkar på knäleden. Detta minskar utvecklingen av deformiteter i ben och leder samt möjliggör en normalutveckling av leden. Det förtjänar att påpekas att sjukdomen är progressiv (tilltagande) och att grava handikapp och funktionsbortfall kan ske för framtiden om problemet förblir obehandlat. Ur kirurgisk synvinkel måste lårmuskelns (sträckarmuskeln) kraftriktning justeras och tillåta en normal knäledsfunktion och framför allt en normal knäskålsfunktion. I fall av grad 1 till 2 kan ofta en rekonstruktion av mjukdelsvävnad vara tillräcklig, eventuellt i samband med någon typ av stabiliserande konstgjort implantat. Hos fall med grad 3 eller 4 räcker detta oftast inte utan en mera omfattande benrekonstruktion måste ske, ibland med ändring av ligamentfäste eller korrigering av benaxlar. I annat fall kommer återfall att ske beroende på attvinklarna fortfarande är felaktiga. Hos unga individer kan det bli nödvändigt med två operationer, eftersom enslutlig korrektion under vissa omständigheter inte kan göras hos en hund med öppna och aktiva tillväxtzoner utan fara för att skada desamma.

Prognos
Prognosen är ytterst varierande och måste bedömas från fall till fall. Generellt har hundar med patellaluxation grad 1 och 2 samt medial luxation med lindrig bendeformitet en relativt god prognos. Laterala luxationer är i regel mera svårbedömda och måste därför ges en mera avvaktande prognos liksom medial luxation av grad 3. Luxationer av grad 4 med kraftig bendeformitet har en dålig prognos för ett aktivt, normalt liv.  För prognosen är det avgörande hur tidigt i hundens liv som diagnos ställs och behandling inleds. Graden av sekundäraförändringar i skelett och leder påverkar också i hög grad prognosen. 

Ärftlighet
Goda genetiska studier vad gäller PL saknas fortfarande. Men då man sett PL hos många olika raser samt att antalet fall varierar kraftigt mellan raserna och mellan olika "familjer" indikerar det på att PL är ärftligt.
Några forskare hävdar att den är enkel autosomal recessiv medan andra anser att den är polygen. PL fall kan ökas med större inavelsgrad om dom hundar som används till avel


Åtgärd
För "eliminering" av PL-anlag följer man reglerna vid okänd eller polygen arvsgång. Vilket innebär att drabbade hundar ej bör användas i avel samt att avelsdjur bör användas från så bra kullar vad gäller PL som möjligt. Toleransen vad gäller sellekteringen av avelsdjuren måste även ta hänsyn till populationens storlek samt avelsbas. Inom en numerärt liten ras kan man inte bekämpa ett enstaka anlag så hårt att rasen får in flera andra deffekter/sjukdomar på bekostnad av bekämpningen av ett anlag. För sådana raser krävs en mer långsiktig planering, av rasklubben och dess uppfödare i fråga, med en ökande hårdare tolerans vart efter populationen tål detta.

Enkel autosomal recessiv nedärvning.
Enkel innebär att endast en gen på en vanlig kromosom styr sjukdomens uttryck. Autosomal innebär ej könsbunden. Recessiv innebär dubbelt anlag för sjukdomen måste till för att att avkomman skall drabbas. En från modern och en från fadern. Detta gör förståss spårningen av defektgenen lite svårare, då det säkert finns en mängd hundar som är helt friska men som ändå bär på genen i enkel uppsättning.

Polygen nedärvning, (poly = många).
Polygen nedärvning innebär att många gener tillsammans ger en egenskap, i lägre eller högre grad.
Varje gen var för sig, ger en ganska liten eller ingen effekt alls, men som tillsammans ger stor effekt. Eftersom de är många och ofta sitter på olika kromosomer kan man inte direkt bedöma nedärvningen av dem utan effekten blir "blandad". Man kan inte tala om anlagsbärare som vid recessiv nedärvning utan en hund har större eller mindre mottaglighet för defekten.

Skala
Grad 0:  Normal
Grad 1:  Patella ligger på plats men kan luxeras manuellt. Den återgår spontant i normalt läge.
Grad 2:  Patella luxeras lätt manuellt eller spontant. Den är mestadels luxerad men kan responeras.
Grad 3:  Patella är permanent luxerad och kan inte reponeras.