Armbågsdysplasi

AD eller armbågsdysplasi är ett samlingsbegrepp för flera olika utvecklingsrubbningar i armbågsleden. Bakgrunden till uppkomsten av dessa rubbningar är multifaktoriell, vilket innebär att såväl flera gener som olika miljöfaktorer är involverade i utvecklingen av dessa rubbningar. Artros leder till varierande grad av funktionsnedsättning och smärta.

Tre olika former finns:

1. Armbågsledsdysplasi (ununited processus anconeus).
Processus anconeus är ett utskott på underarmsbenet, ulna. Utskottet har en egen tillväxtkärna men är normalt förenat med resten av benet vid 18-20 veckors ålder (rasskillnader finns). Framför allt hos schäfer ses en form av osteokondros som orsakas av att denna förening ej fortskrider normalt. Förändringen leder till artros (pålagringar i leden) om den ej opereras, vilket helst görs före 9 månaders ålder.

2. Fragmenterad processus coronoideus och
3. osteokondros på mediala humeruskondylen.
Dessa former ger hälta och stelhet vid 4-5 månaders ålder. Begynnande artros brukar ses på röntgenbilder vid 7-8 månaders ålder. Artrosen utvecklas vidare om hunden inte opereras

Armbågsartros kan drabba helt unga djur och ses särskilt i vissa raser. Denna onormalt tidiga artros kan orsakas av ett flertal olika tillväxtrubbningar som har det gemensamt att de ger en felaktig utveckling av den ena eller båda de ledytor i armbågsleden som kommer från underarmen.

Tre olika varianter av osteokondros kan orsaka artros i armbågsleden (se osteokondros). Alternativt kan samspelet mellan de båda underarmsbenens längdtillväxt vara stört. Därvid uppstår en dragkraft mellan de långa rörbenen som sekundärt påverkar leden med spänning och oregelbundenhet som följd.

Vid en mer omfattande röntgenundersökning kan man i tidigt stadium fastställa mer exakt vad som är orsaken till armbågsartros hos den enskilda hunden. I senare stadier kan det vara omöjligt att skilja de olika formerna åt.

För vissa raser är röntgen av avelsdjurens armbågar ett krav. Bilderna avläses vid SKK:s (här: FKK)veterinäravdelning och eventuella förändringar graderas. Armbågsartros visar, enligt flera beräkningar, ganska hög heritabilitet. Av det skälet bör hundar som har armbågsartrosartros, så långt det över huvud taget är möjligt, uteslutas ur avel.

Osteokondros är en utvecklingsrubbning i skelettet. Då skelettet växer bildas först brosk, som sedan förbenas. Vid osteokondros sker inte förbeningen normalt vilket påverkar en eller flera leder. Ledbrosket i den drabbade leden förtjockas. Dess näringstillförsel försämras. En bit av brosket lossnar, vilket leder till att hunden får ont och haltar. Diagnosen ställs med hjälp av röntgen. Prognos och behandling skiljer sig beroende av vilken led som drabbas.

Arvsgången är inte utredd. Sjukdomen är vanligare hos handjur och snabbväxande djur av medelstora och stora raser. Även utfodringen har betydelse.

AD - armbågsdysplasi Gradering:

Sverige: Finland:

ua = utan anmärkning
Lpl (1:a) = lindriga pålagringar
Mpl (2:a) = måttliga pålagringar och
Kpl (3:a) = kraftiga pålagringar.

0 = inga förändringar , normala armbågsleder
1 = lindriga förändringar, små degenerativa ledförändringar (arthros) ses först som små pålagringar på processus anconeus (storleksgrad upp till 2 mm).
2 = måttliga förändringar, pålagringar på proc. anconeus 2-5 mm och/eller förändringar i radius och ulnas proximala ledyta, proc. coronoidaeus medialis och/eller lindrig deformitet av leden
3 = stora förändringar, svårare degenerativa förändringar än i grad 2; stark deformation av leden.