Västgötaspets

Avhandling angående rasspecifika avelsstrategier för västgötaspets.

Katalogiserad på Kungliga Biblioteket. 

Författare Marianne Gustafsson, Nossebro, egen utgivning, 2004 juli. Copyright.

Samtliga illustrationer författaren.
 

Förord

 Då det hittills inte funnits någon publikation om västgötaspetsen har jag ägnat åtskilliga år åt att samla in fakta om rasen. Min strävan har varit att tillvarata berättelser och kunskap både från dem som bevarat rasen och från landsbygdens folk innan dessa gått ur tiden.

Min tanke var att samla detta i en bok för att sprida kunskapen om västgötaspetsens ursprung, egenskaper och bakgrund, för att främja bevarandet av denna gamla svenska lantras. Det har dock alltid kommit något annat emellan, inte minst flera års arbete inom Specialklubben för Västgötaspets. Nu finns tillräckligt material för en sådan bok – när tid och ork räcker till för att förverkliga drömmen.

När Kennelklubbens projekt med strategier för genetiskt hållbar avel initierades 1998 var det självklart för mig att samla tillämpliga delar av mitt material. Kunskaper om ursprung, bakgrund och historik är väsentliga för rasers bevarande. Utöver detta innehåller min sammanställning även möjliga avelsstrategier för västgötaspetsen.

 

Marianne Gustafsson

 

Inledning

Specialklubben för Västgötaspets (SKV) har som övergripande mål att väcka intresse för och främja avel av mentalt och fysiskt sunda, bruksmässigt och exteriört fullgoda rasrena hundar samt att bevara rasens specifika egenskaper som gårds- och vallhund i enlighet med rasstandarden för västgötaspets.

Västgötaspetsen är som spets ursprunglig och sund. Den har i likhet med övriga nordiska spetsar en tidig fysisk och mental mognad, balans och medvetenhet. Den är spänstig och hållbar långt upp i åren och fri från rasbundna sjukdomar.

Specialklubben för Västgötaspets vill uppmuntra till avel av livliga, vänliga, följsamma, orädda och energiska hundar. Västgötaspetsen ska vara en lyhörd och vaksam gårdshund som med sin samarbetsvilja och snabba uppfattnings- och reaktionsförmåga är brukbar för nästan vilka uppgifter som helst. Den ska vara företagsam, initiativrik och framåt, visa intresse för självständigt arbete och koncentrationsförmåga vid enskilda uppgifter. Den ska ta för sig av nya upplevelser och bekantskaper tillsammans med både människor och djur.

Avelsarbetet med västgötaspets inriktas framför allt på att behålla rasen ursprunglig och naturlig, med god hälsa och fertilitet, lång livslängd, bibehållna gårdshundsegenskaper och vallanlag, en stabil mentalitet och en allsidig bruksduglighet.

Med fysiskt sunda hundar menas en sund konstitution med hög hållbarhet – frisk, rörlig, stark och robust – och som kan röra sig länge i olika gångarter, ej grov och klumpig. Sund konstitution omfattar även naturliga könsfunktioner – hanar med normal könsdrift utan överdriven hanhundsaggressivitet, tikar med regelbundna löpningar och parningsvillighet samt instinktsäkra tikar som inte har problem med att ta hand om och uppfostra sina valpar.

Västgötaspetsen ska ha vallningsintresse, dock inte så utpräglat att den far illa eller blir störd om sådan sysselsättning saknas. Den ska kunna koppla av och ägna sig åt annat när vallningen är avslutad, även i närheten av djuren. Västgötaspetsen är i huvudsak gårdshund mer än vallhund.

Västgötaspetsens vaksamhet och kraftiga skall gör den till en mycket god väktare, den är uppmärksam på allt i sin omgivning, den registrerar och meddelar varje förändring. Den uppvisar inte sällan ett visst mått av pondus inför inkräktare eller andra hot.

Med exteriört goda hundar menas typmässigt goda hundar. Begreppet typ avser summan av de detaljer som tillsammans utgör rasen västgötaspets och som klart skiljer den från varje annan ras. Västgötaspetsen är en chondrodystrof dvärg med korta ben, en något lågrektangulär spets med kraftig benstomme och starka muskler.

Två svanstyper förekommer, lång svans och medfödd stubbsvans. Svansen får bäras hur som helst. Ungefär hälften av stammen föds med stubbsvans. Stubbsvansen är sedan gammalt förknippad med rasen och har därför ett kulturhistoriskt värde, vilket Specialklubben för Västgötaspets slår vakt om. Västgötaspetsens adelsmärke, den lilla ”flaggan” ytterst på stubbsvansen, är ett raskaraktäristiskt attribut.

Förvaltningen av rasen grundas på uppfödarnas val av avelsdjur samt på den användning som dessa får. Ärftlig variation är en förutsättning för rasens möjlighet att fortleva. Därför skall aveln vara målinriktad, långsiktig och hållbar. Med hållbar menas att den inte leder till brister avseende hälsa, mentalitet eller funktion eller tömmer rasen på genetisk variation.

Specialklubben för Västgötaspets ansvarar i samarbete med Svenska Kennelklubben för västgötaspetsens bevarande i Sverige. Specialklubben för Västgötaspets vill uppmuntra till och verka för att utveckla informationsutbytet med rasklubbar för västgötaspets i andra länder för att rasen ska bevaras så väl som möjligt i förskingringen.

Avel och uppfödning ska ske i överensstämmelse med djurskyddslagstiftningen, Svenska Kennelklubbens Grundregler och Avelspolicy samt Specialklubben för Västgötaspets avelsrekommendationer.

 

Bakgrund, historia, användning 

Västgötaspetsen är en gammal svensk lantras. Den är unik genom sina korta ben, medfödda stubbsvans och fascinerande historia. Västgötaspetsen anses vara en av de genuint svenska raserna, en av våra äldsta inhemska hundraser. Benfynd har bekräftat att typen är känd sedan vikingatiden. Med nuvarande utseende är den omvittnad sedan slutet av 1800-talet med en fast förankring i det gamla bondesamhället på Västgötaslätten – i rollen som gårdshund, väktare och vallhund, ett viktigt nyttodjur i lantbrukets tjänst.

Den har passat gårdens höns för räven, fångat en och annan råtta, agerat barnvakt, talat om när främlingar anlänt och över huvud taget givit hals när inte allt stått rätt till. Den var en liten hjälpreda som föste hem djur från betet, var med vid småviltjakt, vaktade reviret och registrerade minsta förändring.

Rasen blev 1942 en kynologisk sensation när den upptäcktes och räddades från utdöende. Äran av att ha fått västgötaspetsen erkänd och registrerad som svensk ras tillkommer greve Björn von Rosen som uppmärksammade förekomsten av denna spetshundstyp. Genom initiativ till en inventering av det kvarvarande beståndet i Västergötland och framför allt på Varaslätten fick han fram ett litet men i typ tämligen enhetligt material för ett planmässigt avelsarbete. Det praktiska avelsarbetet låg främst i händerna på rektor K G Zetterstén.

 

Utbredning

De kortbenta, stubbsvansade spetsarna från Västergötland var eftertraktade som vallhundar Den västgötska vallhundstypen var sannolikt allmänt förekommande i hela den skaraborgska slättbygden under 1880-talet. Många vittnesbörd har bekräftat dess huvudsakliga utbredning just här, och att dåtidens ”avelsarbete” sköttes av de västgötska vallhundarna själva. Björn von Rosen såg västgötaspetsen talrikt förekommande i trakterna runt Vara under 1920-talet. ”Den lilla lågbenta, spetsörade, kortsvansade vallhunden med den trevligt förnumstiga uppsynen travade förståndigt med hästlassen som gick på vägarna mellan Vara, Tråvad, Kvänum, Jung och Edsvära”. Typen var så självklar och allmänt förekommande att ingen hade en tanke på att det faktiskt uppstått en ras. I början av 1940-talet förekom allt oftare inslag av främmande raser i hundarna, inte sällan av collieblod.

 

Ursprung och användning

Västgötaspetsen har formats av ”naturligt urval” under en tid då de starka, friska och intelligenta överlevde och fortplantade sig. Rasen utvecklades spontant genom att individerna inom ett begränsat område med likartade betingelser parade sig med varandra då de möttes vid mjölkbord och spannmålsmagasin eller sökte upp varandra över åkrarna. En riktigt genuin lantras, en byracka, som ingen hade råd eller tid att ägna sig åt. Den fick klara sig bäst den kunde och ägde sitt berättigande i att vara en trogen följeslagare till människan som alert och vaken gårdshund och en duktig vallhund till boskapen.

Hunden var ett nyttodjur. Den bodde och åt i lagården med djuren. Hunden skulle valla gårdens kor, den skulle se ut som farfars hund, den skulle vakta gården och varna för inkräktare. Det var de urvalsprinciper som gällde bland dåtidens bönder. Om inte dessa villkor uppfylldes togs hunden bort på ett tidigt stadium. Hunden var ett arbetsredskap och det fanns inte utrymme för sentimentalitet. Urvalet blev så nära det naturliga som möjligt, endast de bästa exemplaren fick överleva och gå i avel.  

Mentalitet

Västgötaspetsen har ett livligt temperament, snabb uppfattnings- och reaktionsförmåga, är lyhörd och signalsäker med både folk och fä, en aktiv mångsysslare med starkt kontrollbehov, initiativrik, trogen och kontaktsökande och har ett påtagligt behov av kroppskontakt.

Dess värdefulla och högt skattade egenskaper som intelligens, följsamhet, energi, arbets- och samarbetsvilja, flockkänsla, vänlighet och vaksamhet är alla ett resultat av västgötaspetsens ursprung, livsvillkor och användning; som gårdshund och väktare med vallningsinstinkt och –intresse.

Rasen har i likhet med andra nordiska spetsar en tidig mental mognad. Dess höga intellektuella kapacitet kombinerad med vilja och energi medför att den har lätt för att jaga upp sig. Den kan vara lättstressad och känslig för höga ljud. Den har en stark integritet när det gäller den egna kroppen, den är rädd om tassarna och reagerar på saker som fastnar i pälsen, på fasthållning eller andra intrång i den privata sfären. Lyhördhet och medfödd samarbetsvilja gör den känslig för krav och tvång.

Västgötaspetsen använder gärna sitt arbetssätt vid lek med andra hundar. Den nafsar, stirrar eller vill agera ”polis”, dvs styra och ställa som med djurflocken, vilket kan skrämma hundar av andra raser och orsaka bråk.

 

Räddad från utrotning

Det var närmast en slump som 1942 sammanförde de båda männen Björn von Rosen och Karl-Gustav Zetterstén i det gemensamma projekt som senare skulle rädda rasen åt eftervärlden. Den gamla lantrasen från Västergötland var då nästan utrotad genom uppblandning med importerade hundraser som hunnit spridas till landsbygden.

Den lilla stammen var lokaliserad till Varaslätten och uppgavs lämna utmärkta vallare. Björn von Rosen kallade den provisoriskt för västgötaspets. Han sökte förgäves efter äldre eller nyare uppgifter om hundarna från arkiv eller fotoalbum. Ett par veckors inventering resulterade i sex tillräckligt typiska exemplar. Rasen godkändes av Svenska Kennelklubben efter en mönstring på utställning 1942 i Göteborg. Men det fanns fler hundar. Ofta sågs i traktens tidning annonser om ”små grå, kortbenta och kortsvansade vallhundar”. Alla som hade kor behövde ju en vallhund. De stubbsvansade från Västergötland hade rykte om sig att vara särskilt duktiga.

Endast tre av de funna exemplaren fick betydelse i aveln, och under de närmaste åren kunde ytterligare hundar föras in i stamboken. Självklart fick tät inavel tillgripas i början. Trots detta har rasen bibehållit sin sundhet med lång livslängd, lätta födslar, tålighet, initiativförmåga och goda vallningsanlag. Typen befästes snabbt utan att rasens goda vallhundsinstinkter gick förlorade, vilket togs som bevis för att man funnit en mycket gammal ras.

Stamboken hölls öppen för nytillskott fram till och med 1970.

När rasen fick egen standard 1943 byttes von Rosens ursprungliga arbetsnamn västgötaspets ut mot svensk vallhund. 1952 återtogs det ursprungliga namnet västgötaspets.

Alla i dag levande västgötaspetsar kan genom stamtavlan härledas till det fåtal djur som tillvaratogs 1942. Rasen har exporterats till bland annat England, Australien, Finland, Holland, USA och Canada. Samtliga härstammar från den tillvaratagna lantrasen från Västergötland. Rasens officiella namn är västgötaspets (vastgotaspets). I engelskspråkiga länder utom FCI kallas den swedish vallhund.

 

Stubbsvansen

Stubbsvansen hos västgötaspetsen är ett resultat av naturens eget urval. Detta särdrag hos den gamla lantrasen är omvittnat sedan 1800-talet och är troligen äldre än så. Att stubbsvansen uppstått och överlevt genom århundraden bevisar att dessa hundar haft så många livskraftiga egenskaper att de överlevt ett naturligt urval - den tuffaste selektionsmetoden av alla.

Stubbsvansen var så talrikt förekommande att man förr trodde att endast de stubbsvansade var ”riktigt äkta” västgötaspetsar. Denna uppfattning är så djupt rotad att den ännu lever kvar på den västgötska landsbygden. Stubbsvansen är sedan gammalt förknippad med rasen. Den har förbryllat och fascinerat och därmed betytt mycket i arbetet för rasens bevarande. Stubbsvansen har därför ett kulturhistoriskt värde vilket Specialklubben för Västgötaspets (SKV) slår vakt om.

 

En överlevare

Aveln inriktades i början på att välja bort inslag som man antog hade tillkommit genom inblandning från andra raser, bland annat ljusa ögon och vita tecken. Extremt krokiga framben (rokokoben) vilket är en vanlig följd av chondrodystrofi (dvärgväxt) valdes också bort i aveln, samtidigt som bra vallningsanlag, stubbsvans och grå färg prioriterades. (Numera accepteras många färgnyanser.) Utöver denna hårda gallring försvann mängder av tänkbart avelsmaterial genom naturlig avgång då valpsjukan grasserade fritt utan vaccin. Den västgötska traditionen med lösgående hundar minskade också avelsbasen genom att många blev överkörda - både i trafiken och av den egna traktorn på gården. Att rasen överlevt den snäva inaveln och den hårdhänta gallringen för olika egenskaper med bibehållen hälsa talar för att rasen ursprungligen måste ha varit genomsund och besuttit en okuvlig livskraft.

 

 

Avelsmål och riktlinjer  

Specialklubben för Västgötaspets anser det önskvärt med ökad dokumentering av avelsresultaten i rasrelaterade avkommebedömningar ang. mentalitet, vallning och exteriör. Ett fylligare statistiskt underlag bör kunna ge en tydligare bild över rasens mentalitet och vallanlag. SKV uppmuntrar därför uppfödare och hundägare till ökat deltagande med sina hundar i Mentalbeskrivning Hund (MH) samt SKVs vallanlagstest och exteriörbeskrivning.

 

SKVs Avelsmål och riktlinjer för avelsrådgivning

Ursprungligen fastställda av Västgötaspetsringen vid extra årsmöte 21 november 1981.

Ånyo fastställda efter smärre revideringar av Specialklubben för Västgötaspets vid årsmöte 15 mars 1997. Enstaka justeringar införda enligt rekommendationer från Svenska Kenneklubben inför arbetet med RAS 2004.

 

*

Avelsarbetet med västgötaspets inriktas framför allt på att behålla rasen ursprunglig och naturlig, med god hälsa och fertilitet, lång livslängd, bibehållna gårdshundsegenskaper, vallanlag, en stabil mentalitet och en allsidig bruksduglighet. (sid 3, 12, 13)

*

Sund konstitution med hög hållbarhet – frisk, rörlig, stark och robust – och som kan röra sig länge i olika gångarter, ej grov och klumpig. Detta omfattar även naturliga könsfunktioner – hanar med normal könsdrift utan överdriven hanhundsaggressivitet, tikar med regelbundna löpningar och parningsvillighet samt instinktsäkra tikar som inte har problem med att ta hand om och uppfostra sina valpar.  (sid 3, 16)

*

Egenskaper som bör prioriteras hos avelsdjuren är: Livlig och uppmärksam, ej hetsig. Frimodig och orädd utan tendens till skygghet eller rädsla, ej överdrivet förarbunden. Sansad – förmåga att koppla av mellan uppgifter. Intresse för självständigt arbete, initiativrik. Koncentrationsförmåga vid enskilda uppgifter. Vallanlag - intresse för vallning.  (sid 15)

*

För att behålla rasen sund och frisk för framtida generationer eftersträvas genetisk variation, med stor spridning av arvsanlag i hela stammen. Det uppnås genom användning av många olika blodslinjer, och undvikande av avel med besläktade djur. Samt att inte ta mer än en normalstor kull efter samma föräldrapar.  (sid 10)

*

Bred avelsbas är ett vitalt behov i små raser. I västgötaspetsaveln behövs många verksamma individer, helst lika många hanar som tikar. En tik bör inte lämna mer än cirka 20 valpar, och en hane inte mer än 30 valpar - med spridning på hela sin livstid, varav högst hälften (cirka 15 valpar) producerade under de tre första avelsåren. (sid 10)

*

Ur avelssynpunkt har alla rastypiska hundar (1:a eller 2:a pris vid kvalitetsbedömning) lika värde. Championtitlar ska ej styra valet av avelsdjur. Att välja avelshund enbart efter utställningsframgångar medför stor utslagning av många fullgoda avelsdjur, och minskad genetisk variation. Championat och avelsvärde är inte samma sak. (sid 10)

*

För att bevara stubbsvansanlaget rekommenderas att en individ i varje avelskombination ska ha medfödd stubbsvans.  (sid 19)

*

God könsdrift och fortplantningsförmåga (parning, dräktighet, valpning och valpvård) hos avelsdjuren är väsentlig. Fria parningar, där hund och tik klarar akten själva, eftersträvas. Hormonbehandlingar, inseminationer eller annan konstgjord hjälp till avelsdjur ska undvikas. Hanar ska ej tas i avelstjänst före 15 månaders ålder.   (sid 16)

 

*

Individer med återkommande rörelsebesvär, förlossningssvårigheter, dålig hälsostatus (som t.ex. står under regelbunden medicinering) eller har andra konstitutionella svagheter ska ej användas i aveln.  (sid 16, 18)

*

Viss känslighet för höga ljud (s.k. skottberördhet) förekommer hos rasen, och ska inte nonchaleras. Mentaliteten har hög prioritet.   (sid 15)

*

Resultat från HD-röntgen och ev. skottberördhet ska varken nonchaleras eller övervärderas, utan bör noga beaktas liksom övriga egenskaper, och ingå i en helhetsbedömning vid valet av avelsdjur. Extremt skotträdda hundar ska ej användas till avel.  (sid 15, 20)

*

Ökad dokumentering av avelsresultaten är önskvärd, och ökat deltagande i avkommebedömningar ska uppmuntras, framför allt i SKV:s exteriörbeskrivning, vallanlagstest samt SBKs mentalbeskrivning. Det är angeläget att fler individer deltar i ung ålder.  (sid 14, 15)

 

Avelsmålet anger önskvärd inriktning för rasens bevarande.

Det utgör grund för avelskommitténs rådgivning, och riktlinjer för enskilda uppfödare och ägare av avelshanar. Det yttersta avelsansvaret vilar alltid hos uppfödarna.

 

 

*

Avelsmålens grundsatser, enligt ovan,  repeteras vid varje relevant avsnitt.

 

 

Registreringsuppgifter för västgötaspets

Årliga valpregistreringar under en femtonårsperiod

 

1989

1990

1991

1992

1993

1994

1995

1996

1997

1998

1999

2000

2001

2002

2003

262

249

201

166

151

160

180

132

185

133

201

212

171

225

243

 

 

Avelsstrategi för västgötaspets

Rekommendationer istället för krav.

Genetisk variation

Rasen uppförökades på grundval av ett mycket litet antal ursprungshundar (founders). Stor genetisk variation har gått förlorad genom ett strängt, och av okunskap missriktat, urval för stubbsvans och grå färg under den tidiga rasaveln på 1940-50-talen. Samma effekt har flera decenniers matadoravel (överanvändning av enskilda hanar) haft. Inaveln inom rasen diskuterades offentligt inom SKV under slutet av 1990-talet. DNA-analyser är dyra, men är en väg för att få besked om genvariationen i rasen. Genetisk stamtavleanalys är en annan metod. Ingen av dessa har ännu prövats på västgötaspetsen.

Några generella riktlinjer för bevarandeavel: 1) Förlust av genetisk variation minimeras genom att använda så många djur som möjligt i aveln. 2) Varje avelsdjur bör få så många ungar som möjligt och antalet avkomlingar per individ bör vara så jämnt som möjligt. 3) Kraftig inavel, dvs parning mellan individer som är nära släkt bör i möjligaste mån undvikas. Stark inavel leder i ett längre perspektiv till ytterligare genförluster. 4) Urval som innebär att endast individer som uppvisar speciella ”önskvärda” karaktärer används i aveln bör undvikas. Sådant urval resulterar i att endast ett fåtal individer deltar i aveln, med påföljd att genetisk variation förloras. 5) En snäv rasstandard kan breddas till en rasbeskrivning som inte utestänger individer som är något avvikande ur aveln. (Råd från Populationsgenetiska enheten vid Stockholms Universitet.)

Begränsning av antalet avkommor efter varje avelshund är en möjlig väg att sprida aveln på fler individer. SKV har hittills rekommenderat högst 20 valpar per tik och 40 valpar per hane, vilket enligt SKKs genetiska expertis anses vara ”ganska mycket”.

Ett sätt att informera uppfödare och hanhundsägare om hanarnas inflytande i aveln, är genom att studera s.k. ”farfarskurvor”. Dessa speglar hur många barnbarn hunden (farfar) har. En hanhund kan ha många avkommor men om dessa används i liten omfattning, kan den hanhundens inflytande på sikt bli relativt begränsat. Det omvända inträffar om en hane har relativt få avkommor som istället används flitigt. Farfarskurvor redovisas oftast i form av kurvor eller stapeldiagram.

 

Rasens inavelsgrad 1992-2003 (nedan) visar en successivt ökad medvetenhet om riskerna, men det finns mer att göra. Enligt Svenska Kennelklubbens rekommendationer bör den genomsnittliga inavelsgraden ligga under 2,5%. Att sänka inavelsgraden och om möjligt bredda avelsbasen, är av yttersta vikt för västgötaspetsen.

 

Genomsnittlig inavel i rasen, uppgifter ur SKKs RAS-data

 

År

Individer i avel

Antal födda

Genomsnittlig inavel för årets alla kullar

Högsta inavelsgrad för en enskild kull

Antal anor
 

1992

66

163

5,7 %

33 %

5,1
 

1998

66

158

4,7 %

29 %

5,0
 

1999

75

195

3,4 %

17 %

5,0
 

2000

75

214

2,8 %

9 %

5,0
 

2001

78

176

3,8 %

18 %

5,1
 

2002

84

204

3,6 %

13 %

5,1
 

2003

94

242

3,1 %

13 %

5,0
 

Hög inavelsgrad innebär dubblering av gener, dvs. ökad homozygoti. Dubblering av gener medför att genetisk variation förloras. Även gener med negativ inverkan dubbleras. Genetisk variation är nödvändig för att rasen ska kunna motstå sjukdomar och leva upp till avelsstrategins ambitioner om en tryggad framtid. Det måste därför vara av högsta prioritet för rasens bevarande att behålla så mycket som möjligt av den genetiska variation som finns kvar. För att klara detta bör utrensning av avelsdjur undvikas i mesta möjliga mån – utom då det är absolut nödvändigt, och genom att utesluta så få individer som möjligt.

ALLA hundar bär på sjuka defektgener. För att få långsiktig utveckling av spridningen på dessa bör riskerna fördelas genom att använda fler hundar i avel. Målsättningen med varje kull ska vara att det ska gå att rekrytera avelsdjur ur den. Vid avel ska MÅNGA AV DE BÄTTRE individerna användas. Inte de ”bästa”.

 

*

För att behålla västgötaspetsen sund och frisk för framtida generationer eftersträvas stor genetisk varation i hela stammen. Det uppnås genom användning av många olika blodslinjer och undvikande av avel med besläktade djur. Samt att inte ta mer än en normalstor kull efter samma föräldrapar.

*

Ur avelssynpunkt har alla rastypiska hundar (motsv. 1:a eller 2:a pris vid kvalitetsbedömning) lika värde. Championtitlar ska ej styra valet av avelsdjur. Att välja avelshund enbart efter utställningsframgångar medför stor utslagning av många fullgoda avelsdjur, och minskad genetisk variation. Championat och avelsvärde är inte samma sak.
 

Närmare släktskapsavel än kusinparning (motsvarande max. 6,25% inavelsgrad) rekommenderas ej.

 

Använd oanvända linjer mer

Svenska Kennelklubben rekommenderar ett flitigare användande av oanvända linjer. Linjer från de ursprungliga hundarna (founders) som eventuellt är underrepresenterade i aveln kan hittas genom founderanalyser, vilka är ganska komplicerade. Sådana har hittills inte gjorts på rasen.

 

Fördelning av tikar och hanar i avel

Ett viktigt verktyg för att nå målet att minska inavelsgraden är att begränsa användandet av varje enskild hanhund. Enligt råd från Svenska Kennelklubbens avelskommitté ska ingen enskild hane tillåtas bli far åt mer än fem procent av rasen i sin generation (genomsnittligt generationsintervall för hund är fem år). Fem år x fem % = 25 % av de årliga registreringarna, vilket för västgötaspetsens del handlar om 46 avkommor under hanens livstid som absolut översta gräns. (Beräkningen gjord på ett tioårigt genomsnitt av ca 184 registrerade valpar per år.)

För att sänka inavelsgraden rekommenderas högst 30 valpar per hane.

Som hjälp för uppfödare att finna hanar tillgängliga för avel publicerar SKV en täckhundslista. Som ytterligare hjälp ska en lista publiceras över hanhundar som uppfyllt sin kvot i aveln.

 

Jämförelse av antal tikar resp. hanar i avel, uppgifter ur SKVs Årsbok 2002 och 2003

 

Reg.år

1994

1995

1996

1997

1998

1999

2000

2001

2002

2003

 

antal tikar i avel

38

39

32

40

34

44

44

44

50

49

 

antal hanar i avel

24

28

27

33

32

31

31

34

34

41

 

differens

14

11

5

7

2

13

13

10

16

8

 

*

Bred avelsbas är ett vitalt behov i numerärt små raser som västgötaspets. I västgötaspetsaveln behövs många verksamma individer, helst lika många hanar som tikar. En tik bör inte lämna mer än cirka 20 valpar, och en hane inte mer än 30 valpar - med spridning på hela sin livstid, varav högst hälften (cirka 15 valpar) producerade under de tre första avelsåren.
 

Under en sjuårsperiod har tolv tikar haft 20 valpar eller fler, dock max 25 valpar som mest på en tik. Sex tikar hade fem kullar, två tikar hade sex kullar. Risken att en tik producerar för många avkommor är av naturliga skäl mindre än för en hane. Men om tikens alla barn och barnbarn används i avel får det en motsvarande effekt som för hanar.

Känslighet för inavel

Tabellen nedan visar hur känslig västgötaspetsen är för inavel. Ju högre släktskap, desto mer inavel och färre kullar resp. valpar. Datorn har simulerat tänkta kombinationer. Västgötaspetsen följer mönstret för andra raser. Även om läget inte är alarmerande katastrofalt dåligt, finns mycket kvar att göra, enligt SKKs genetiska expertis.

                   Så här har datorn prövat västgötaspetsens inavelskänslighet

 

Parn.typ

kullar

valpar

% inavel

Tänkta kombinationer för 1992-2003

 

 Typ 1

395

4,3

3,1%

Föräldrar mindre släkt än kusiner

 

Typ 2

38

4,1

8,9%

Föräldrar släkt som kusiner

 

Typ 3

17

3,4

16%

Föräldrar släkt som halvsyskon

 

Typ 4

3

2,7

29%

Föräldrar släkt som helsyskon/far-dotter

 

Effektiv populationsstorlek

Effektiv Population/Effektiv Avelsbas = den population som, vid slumpparning av lika många individer av vardera könet, skulle ge upphov till samma stegring av inavelsgraden per generation som man uppmätt i en verklig population.

Ett bevis för att hela avelsbasen inte utnyttjas är datorns simulerade slumpmässiga parningar, som i ett exempel för västgötaspets såg ut som nedan. Avel med 35 tikar och 35 hanar skulle kunna bedrivas med samma effektivitet som nu sker inom rasen. Med en tillgänglig population på 100 djur bör den genetiska variationen kunna behållas.

 

Utnyttjad avelsbas

71

Effektiv populationsstorlek

= 35,5 tikar + 35,5 hanar

Tillgänglig avelsbas

94

Potentiell populationsstorlek

Upp till 100 = utom fara

 

Målsättning   -   genetisk variation

Sträva mot så obesläktade parningskombinationer som möjligt. På sikt kommer det inte att räcka med att hålla sig under motsvarande kusinparningsnivå = 6,25 %.

Bevara så mycket som möjligt av den genetiska variation som finns kvar i rasen.

       Använda så många avelsdjur som möjligt, och utesluta djur endast när det är absolut nödvändigt.

       Minska inavelsgraden till 2,5 %  till år 2010.

  

JORDBRUKS
VERKET

Västgötaspetsen
står under observation hos Statens Jordbruksverk som på regeringens uppdrag följer bevarandet av genresurser och mångfald inom rasen genom årliga rapporter om avelsintensiteten. Rasen upptas som nyttodjur i Jordbruksverkets ”Nationellt program för husdjursgenetiska resurser”.

 

 

Mentalitet & bruksduglighet

 

Gårdshundsegenskaper

De typiska gårdshundsegenskaperna är troligen de som västgötaspetsägare - alla kategorier - sätter högst värde på hos sin hund. Det är ofta dessa som lockat intresset till rasen. Det är de karaktärsdrag man som familjehundsägare har mest glädje och utbyte av – i den dagliga samvaron med västgötaspetsen. Västgötaspetsägare upplever ofta hunden som en liten ”människa”, med vilken man har samtal och intensiv ögonkontakt med – just för att den söker kontakt, samarbete och medbestämmande.

Dessa egenskaper är fundamentala för rasens karaktär, och därför angelägna att beskriva och bevara. Vi känner idag inte till exakt hur gårdshundsegenskaper låter sig testas. SKV anser att det är av allra största vikt att finna en metod för testning, mätning och utvärdering av dessa. Slutar man göra avelsurval för dessa typiska mentala egenskaper försvinner de.

Västgötaspetsen är en lyhörd gårdshund som med sin samarbetsvilja och snabba uppfattnings- och reaktionsförmåga är brukbar för nästan vilka uppgifter som helst – inte minst dess ursprungliga uppgift vallning. Den är en mycket god väktare som är uppmärksam på allt i sin omgivning. Varje förändring registreras och meddelas - ofta med skall. Västgötaspetsen är företagsam, initiativrik, nyfiken och energisk. Den är framsprungen ur en lantbruksmiljö med mycket liv och rörelse, med många uppgifter och mycket att ha tillsyn över. Den är därmed en aktiv mångsysslare som trivs med stor rörelsefrihet och många vardagliga bestyr.

Västgötaspetsen är en följeslagare och hjälpreda, den har ett stort behov av att vara med sin flock. Den följde förr med ut på fälten, deltog i arbetet och travade med hästlassen till spannmålsmagasinen i byarna. Den tar för sig av nya upplevelser och bekantskaper bland både människor och djur, och är mycket signalsäker.

Västgötaspetsens höga intellektuella kapacitet, snabba uppfattningsförmåga och samarbetsvilja innebär att den är kontaktsökande och har ett behov av information och kommunikation. Initiativförmågan yttrar sig inte sällan i att den styr och ställer med sin omgivning, den är påhittig, ser till att hålla igång sin familj med aktiviteter och att påverka sin omgivning och sina livsförhållanden.

Dess vallningsinstinkt är i huvudsak inriktad på gårdens egna djur och rutiner där den som följeslagare och allmän hjälpreda rycker in där det behövs. Varje gård har sina specifika arbetsuppgifter. Den har hög intellektuell kapacitet och tidig mental mognad, den iakttar, härmar och tar ofta egna initiativ. Västgötaspetsen har enligt tradition skött vallningen mer eller mindre självständigt med varierande intresse och teknik. Den har använts till både gränsvallning, hopsamling och drivning allt efter behov och individuell fallenhet utan omfattande träning.

 

*

Avelsarbetet med västgötaspets inriktas framför allt på att behålla rasen ursprunglig och naturlig, med god hälsa och fertilitet, lång livslängd, bibehållna gårdshundsegenskaper, vallanlag, en stabil mentalitet och en allsidig bruksduglighet.

 

Vallningsegenskaper

En viktig faktor för framgång i vallandet är att hunden visar intresse för att samla och driva alla djur i en flock. En annan faktor handlar om att driva flocken eller enskilda djur i förhållande till något, att balansera flocken. Det kan vara i förhållande till föraren, till gården, till resten av flocken. Beträffande båda dessa faktorer krävs att hunden har viss överblick över situationen, förmåga att sortera flera inkommande signaler på en gång och att värdera vilken adekvat handling som en situation bör följas av. Signalerna handlar dels om dem som kommer från de vallade djuren men också om den kommunikation som behövs mellan hund och förare. Här krävs att hunden är kommunicerbar, har samarbetsförmåga och är intresserad av att vara sin ägare till lags. Till detta behövs mod, energi, vilja, snabb uppfattnings- och reaktionsförmåga samt intellektuell kapacitet.

Västgötaspetsen är ett litet dynamitpaket, vilket krävs när man är liten och ska flytta på 600 kilo tjur. Vid vallning driver den ofta hårdhänt, med mycket pondus, energi och vilja, vilket gör den mer lämpad till nöt än får. Den är användbar för hämtning, samling och drivning av djur. Västgötaspetsen är en ”heeler” som driver med skall och nyp i djurens bakben. Den drar sig inte för nära situationer som t ex fållor, och är därför en lämplig gränsvallare. Den har vallningsintresse, men inte så utpräglat att den blir störd om sådan sysselsättning saknas. Den kan koppla av och ägna sig åt annat när vallningen är avslutad, även i närheten av djuren.

Västgötaspetsen är en ”kroppsvallare” som trycker djuren framåt med kropp, nyp och rörelser. Den arbetar ofta pendlande i rörelse bakom djuren. Västgötaspetsen går ofta nära djuren och litar helt på sin förmåga att undgå sparkar genom att ducka blixtsnabbt. Kroppsvallning kräver mycket energi men är effektivt på svårflyttade ”tröga” djur eller djur som gärna sprider sig.

Otypiskt för västgötaspetsen är den intensivt fixerade ”hypnotiska” blick som kallas ”eye” vilken ofta kombineras med en hukad, hotfull kroppshållning och smygande rörelser. Detta beteende ingår inte i västgötaspetsens vallningsteknik.

Lust att förfölja flyende föremål, djur, cyklar, bilar mm som ibland kan ses, ska inte förväxlas med vallningsbeteende.

Västgötaspetsens iver att ofta vilja samla familjeflocken vid promenader och TV-stunder är däremot ett sådant.

 

Västgötatraditionen

 

Västgötaspetsens vallningsarbete bestod enligt traditionen att ha huvudansvaret för att ta djuren till och från betet. På små gårdar kunde den även självständigt och på eget initiativ hämta hem djuren vid tiden för mjölkning. Innan stängsel kom i allmänt bruk användes den för gränsvallning. Den lärde sig var djuren fick beta inom ett förevisat område och hindrade dem från att gå in i omgivande spannmålsgrödor och planteringar. Under drivning till och från betet hölls djuren samlade utmed vägar eller åkerkanter och hindrades från att gå in i andra odlingar.

Vallning enligt Västgötametoden: Djurskötare och hund går in i fållan. Hunden går runt korna och sätter dem i rörelse. Hunden skäller fram djuren. Korna bildar själva ett led med ledarkorna i spetsen och de mobbade sist, vilket är mjölkkornas naturliga sätt att förflytta sig på. De kor som trilskas nafsas i hasorna och hunden går tätt efter korna. Skällande och tätt intill följande hund har en lugnande inverkan på korna. Högdräktiga kvigor och sinkor som man inte vill ha med in till mjölkningen motas bort av hunden. Hunden hämtar på order ett djur som lämnat ledet. Om ledarkon går för sakta skickar man fram hunden för att driva på. Likaså om kön saktar. När korna går bra är hunden hos djurskötaren. Framme vid lagården passar hunden sist i ledet så att inga djur vänder, och djuren drivs in i lagården. Denna metod utvecklades troligen av lagårdskarlar på de större gårdarna som använde hundar vid ut- och indrivning av korna till mjölkning.

 

*

Avelsarbetet med västgötaspets inriktas framför allt på att behålla rasen ursprunglig och naturlig, med god hälsa och fertilitet, lång livslängd, bibehållna gårdshundsegenskaper, vallanlag, en stabil mentalitet och en allsidig bruksduglighet.

 

 

Vallanlagstest

Vallningsegenskaper är inget statiskt beteende som hundar automatiskt nedärver för att de är vallhundar. En del saker går att träna in men vallningsbeteendet är mycket en fråga om anlag. Vallning är ett sammansatt beteende. För att kunna uttala sig om ifall hunden har typiska vallningsanlag måste just dessa testas, direkt på djur. De egenskaper som krävs för ett användbart vallningsarbete är; intresse för djuren, koncentrationsförmåga, tryck/pondus och balans samt samarbete med förare.

Ett hjälpmedel för att bevara västgötaspetsens mentala egenskaper för dess ursprungliga arbetsuppgifter är att testa just de ursprungliga egenskaper som hunden använt i arbete. Endast vallningsarbete kan bevara vallanlagen och därmed de mentala egenskaper man vill bevara. Slutar man göra avelsurval för dessa typiska mentala egenskaper försvinner de. Vallanlagstester kan vara acceptabla som metod för urval, men är egentligen en låg nivå som krav - dock kanske snart den enda metod som återstår eftersom mjölkkobesättningarna minskat.

SKVs vallanlagstest  har varit i bruk sedan 1994. Det används används även av andra rasklubbar, t.ex. isländsk fårhund och welsh corgi pembroke / cardigan.  Sedan 1994 har 385 västgötaspetsar vallanlagstestats, enligt nedan (uppgifter ur SKVs Årsböcker):

1994

1995

1996

1997

1998

1999

2000

2001

2002

2003

totalt

23

9

43

25

44

45

56

43

61

36

385

SKVs vallanlagstest är ett relativt enkelt anlagstest som enbart går ut på att konfrontera hunden med djur (nöt) och beskriva vad hunden gör. Hunden bör inte vara tränad och helst så ung som möjligt. Testet är neutralt. Det går att utföra på olika vallhundsraser. Hundägare och uppfödare rekommenderas att vallanlagstesta sina hundar i syfte att få ett gott statistisk underlag samt att lokalisera hundar med goda vallanlag.

Önskvärt vallningsbeteende hos västgötaspets är målmedveten drivning med måttligt skall – inte rusning eller jakt, någon grad av tryck för att flytta tuffa eller veka djur - med eller utan förarhjälp, pendlande rörelser bakom djuren – mer eller mindre, att den nyper eller biter måttfullt – inte hela tiden, med bra avstånd till djuren – varken för nära eller långt bort, viss förmåga att samla – inte spränga flocken.

SKVs valltest (till skillnad från anlagstestet) för tränade vallhundar utförs på hundens hemgård.

Officiella vallprov med nöt arrangeras av SVAK, Svenska Vallhundklubben.

 De genetiska förutsättningarna är en viktig grund för hur väl en hund ska lyckas med att uppfylla sin husbondes önskningar. Miljön och de övriga förutsättningar valpen ges under sin uppväxt och livstid, avgör sedan hur väl hundens förmåga tillvaratas.

*

Ökad dokumentering av avelsresultaten är önskvärd, och ökat deltagande i avkommebedömningar ska uppmuntras, framför allt i SKV:s exteriörbeskrivning, vallanlagstest samt SBKs mentalbeskrivning. Det är angeläget att fler individer deltar i ung ålder.

 

 

Mentalbeskrivning

Västgötaspetsens många karaktäristiska gårdshundsegenskaper är alla ett resultat av västgötaspetsens ursprung, livsvillkor och användning; som gårdshund och väktare med vallningsinstinkt och –intresse.

Västgötaspetsen kan vara lättstressad och känslig för höga ljud, vilket ingår i raskaraktären. Lyhördhet och medfödd samarbetsvilja gör den känslig för krav och tvång. Den har en stark integritet när det gäller den egna kroppen, den är rädd om tassarna och reagerar på saker som fastnar i pälsen, på fasthållning eller andra intrång i den privata sfären.

 

*

Egenskaper som bör prioriteras hos avelsdjuren är: Livlig och uppmärksam, ej hetsig. Frimodig och orädd utan tendens till skygghet eller rädsla, ej överdrivet förarbunden. Sansad – förmåga att koppla av mellan uppgifter. Intresse för självständigt arbete, initiativrik. Koncentrationsförmåga vid enskilda uppgifter. Vallanlag - intresse för vallning. 

*

Viss känslighet för höga ljud (s.k. skottberördhet) förekommer hos västgötaspetsen och ska varken nonchaleras eller övervärderas. Mentaliteten har hög prioritet. Skottberördheten ska noga beaktas liksom övriga egenskaper och ingå i en helhetsbedömning vid valet av avelsdjur. Extremt skotträdda hundar ska inte användas till avel.

*

Ökad dokumentering av avelsresultaten är önskvärd, och ökat deltagande i avkommebedömningar ska uppmuntras, framför allt i SKV:s exteriörbeskrivning, vallanlagstest samt SBKs mentalbeskrivning. Det är angeläget att fler individer deltar i ung ålder.

 

 

Totalt antal beskrivna västgötaspetsar- både inofficiellt och officiellt

Inofficiellt

1994

1995

1996

1997

 

 

 

 

 

 

1

31

27

21

 

 

 

80

 

                                                         (uppgifter ur SKKs RAS-data, samt ovan ur SKVs Årsböcker)

Officiellt

1997

1998

1999

2000

2001

2002

2003

Totalt

 

 

1

8

15

6

18

18

15

81

Specialklubben för Västgötaspets har initierat deltagande i och även arrangerat SKKs vedertagna utvärderingsmetod - Mentalbeskrivning Hund – i avsikt att göra en utvärdering av rasen efter 200 beskrivna västgötaspetsar. Metoden prövades inofficiellt ett par år, senare har samarbete sökts med Svenska Brukshundklubben för testerna. Meningen med utvärderingen är att med professionell hjälp få fram en adekvat rasprofil för västgötaspets.

Specialklubben för Västgötaspets anser att ökad dokumentering av avelsresultaten är önskvärd, och uppmuntrar till ökat deltagande i Mentalbeskrivning Hund. Hundägare och uppfödare rekommenderas att mentalbeskriva sina hundar företrädesvis i åldern 12 - 24 månader. Hund som mentalbeskrivs skall vara minst tolv månader gammal. Ingen övre åldersgräns finns. Till och med 2003 har totalt 161 västgötaspetsar beskrivits, varav 81 officiellt.

Korningens mentaldel är ett mentaltest, till skillnad från mentalbeskrivningen som enbart beskriver intensiteten i hundens reaktioner. Mentaltestet, som är officiellt för brukshundsraser, är ganska likt mentalbeskrivning men innehåller även hotinslag och ger värdeomdömen (betyg) på hundens mentala egenskaper. Sju västgötaspetsar har till och med 2003 godkänts vid sådana.

 

Målsättning   -   mentalitet & bruksduglighet

    Verka för ett ökat intresse för vallanlagstest

    Verka för att få fram en metod för utvärdering av vallanlagstesterna

    Verka för ökat intresse för Mentalbeskrivning Hund

    Verka för att nå ett statistiskt underlag på 200 mentalbeskrivna hundar för utvärdering

 

Fruktsamhet

Goda fruktsamhetsegenskaper (parning, dräktighetsprocent, antal födda, överlevande valpar, förlossning, digivning) är av stor vikt för en ras överlevnad. Tyvärr är dessa egenskaper dåligt registrerade inom hundaveln. Den enda kända uppgiften är antalet registrerade valpar, men detta behöver inte vara uttryck för en egenskap utan kan variera av orsaker som inte har med avelsarbetet att göra, t.ex. efterfrågan på valpar.

Specialklubben för Västgötaspets har sedan 1997 en framtagen metod för avelsuppföljning. Denna har fungerat väl vissa perioder men har periodvis uteblivit helt. Avsikten är att uppfödarna på särskilda blanketter lämnar adressuppgifter till valpköpare för kontinuerlig uppföljning med SKVs exteriörbeskrivningar. Dessa utgör även underlag för att söka blivande avelshanar till täckhundslistan. Frivillig rapportering av eventuella fruktsamhetsproblem kan ske, och har skett, i samband med avelsuppföljningen – när den fungerar.

 

Det inträffar då och då att tikar går tomma, vilket bör leda till uppföljning av rasklubben.

Frekvensen av kejsarsnitt och förlossningskomplikationer är enligt Agrias skadestatistik mycket låg. Troligen motsvarar detta verkligheten, men den ger inga uppgifter om enskilda tikar.

 

*

God könsdrift och fortplantningsförmåga hos avelsdjuren är väsentlig. Fria parningar, där hund och tik klarar akten själva, eftersträvas. Hormonbehandlingar, inseminationer eller annan konstgjord hjälp till avelsdjur ska undvikas. Hanar ska ej tas i avelstjänst före 15 månaders ålder.  

*

Individer med återkommande förlossningssvårigheter ska ej användas i aveln.

*

Sund konstitution omfattar naturliga könsfunktioner – hanar med normal könsdrift utan överdriven hanhundsaggressivitet, tikar med regelbundna löpningar och parningsvillighet samt instinktsäkra tikar som inte har problem med att ta hand om och uppfostra sina valpar.

 

Målsättning   -   fruktsamhet

    Verka för att få fram en fungerande metod för uppföljning av fruktsamhetsegenskaper.

    Verka för att avelsuppföljningen kan fullföljas enligt plan.

 

Hälsa

Västgötaspetsens skadestatistik

utvärdering av uppgifter från försäkringsbolaget Agria 1995 – 2002 (åtta år)

Som underlag används på rekommendation av Svenska Kennelklubben skadestatistik från Agria. Agria är dominerande på försäkringar för smådjur varför statistiken kan anses relativt säker.

Sammanfattning

Spridningen av skador visar tydligt att västgötaspetsen inte har några rasbundna sjukdomar eller ”defekter” (nytt modeord). Den kan liksom alla andra biologiska varelser drabbas slumpvis av både det ena och det andra. Spridningen visar tydligt att västgötaspetsens hälsostatus tycks vara stabil, vilket är viktigt att bevara. Noteras kan att de fall av korsbandsskador, hältor och artroser i knäled eller armbåge som förekommit tydligen varit behandlingsbara och inte föranlett några liversättningar. Av höftledsdysplasi och livmoderinflammationer, som är nr två resp. fyra på Agrias tio-i-topp-lista (totalt samtliga raser), har västgöten bara ett liversatt fall av vardera på hela åttaårsperioden!

Cushings syndrom , med 3 liv- och 7 skadefall på åtta år, tycks tillsammans med trafiken, 10 liv- och 6 skadefall, samt perinealbråck, 3 liv- och 8 skadefall, vara tre av rasens ”värsta gissel”.

8 förlossningskomplikationer och 4 kejsarsnitt i relation till periodens 339 födda kullar indikerar att rasen är lättvalpad.

 

Liversättningar

Skadestatistiken omfattar en period om åtta år, då 75 liversättningar utbetalats för döda / avlivade västgötaspetsar yngre än tio år, med i genomsnitt nio fall per år och stor spridning i diagnoser (52 st). Trafikskador ligger i topp med 10 fall under perioden, följt av elva olika diagnoser med två till tre fall vardera. I övrigt förekommer endast ett fall per var och en av övriga 40 diagnoser.

 

 

liv

vet.vård

(jfr vissa diagnoser)

Trafikskada

10

6

 

Lymfosarkom / Malignt lymfom (leukos)

3

1

 

Perinealbråck

3

8

 

Cushings syndrom

3

7

 

Död utan säker diagnos

2

 

 

Försvunnen

2

 

 

Anemier

2

 

 

Tumör i lever

2

 

 

Diabetes mellitus

2

 

 

Diskbråck

2

 

 

Urinsten nedre urin vägar

2

 

 

Inkontinens

2

 

 

 

Vård- och skadeersättningar

Skadestatistiken för veterinärvård visar ett stabilt förlopp med 808 ersatta fall under åtta år, cirka 100 fall per år.

I listans övre del återfinns 10 olika diagnoser med åtta fall vardera. 13 andra diagnoser uppvisar vardera sju fall.

En likartad jämn spridning visas för resten av statistiken med totalt 367 redovisade diagnoser i fallande skala, där nästan 60 procent av diagnoserna förekommer med endast ett fall vardera.

 

antal diagnoser

antal fall

 

 exempel på diagnoser

10

8

 

hälta, ökad urinering, kräkning, perinealbråck, hudförändringar, bitsår, livmoder-inflammation, korsbandsskada, infl. livmoderslemhinna, urinsten

13

7

 

ökad törst, trötthet, mag- och tarmkatarrer, cushings syndrom, atopi, klobrott,

 juvertumör, prostata, tonsillit, otit

10

6

 

sjukd. utan orsak, generell smärta, trafikskada, analsäcksinflammation, analdenom, leversjukd.utan orsak, klåda, förlossn.komplikation, knäledsartros, cystit

21

 

5

 

infektionssjukd, neurlog.sjukd, kramper, feber, ormbett, diarré, kräkning, levertumör, etc….

 

fotnoter

Cushings syndrom är en hormonell sjukdom med håravfall och knutor i huden, orsakad av för hög bildning av kortisoner i binjurarna pga. onormalt hög aktivitet i hypofysen eller tumör i en binjure. Livslång behandling med medicin som dämpar aktivitet i binjurebarken.

Perinealbråck vid eller under analöppningen ger svåra besvär med urinering och/eller tarmtömning. Uteslutande hos äldre hanhundar vilket anses bero på tillbakabildning av stödjande vävnad, ev. pga. nedsatt produktion av könshormon. Opereras, men relativt vanligt med återfall. Behandlas med fibrer och bulkmedel för aktiv tarmverksamhet.

Urinsten, prostatabesvär, trötthet, juvertumörer mm kan ev. vara åldersrelaterat. Hudförändringar och klåda kan ev. liksom mag- och tarmkatarrer vara foderrelaterat.

 

Slutsats skaderapport

Västgötaspetsens skadestatistik visar alltså en mycket jämn spridning av skador och liversättningar fördelade på många olika diagnoser. Skaderapporten ovan visar tydligt att västgötaspetsen inte har några rasbundna sjukdomar.

Trafiken orsakar flest liv- och skadefall. Därnäst följer ett fåtal fall av cushings syndrom och perinealbråck. Av höftledsdysplasi och livmoderinflammationer (stora problem i andra raser) har västgötaspetsen bara ett liversatt fall av vardera under hela åttaårsperioden.

Den jämna spridningen pekar på att rasens hälsostatus tycks vara stabil, vilket är viktigt att bevara.

Det finns för närvarande inga rasrelaterade ärftliga problem som kräver särskilda åtgärder.

”Metoden att hålla en ras fri från ärftliga problem är mycket enkel. Se till att inga sjuka djur används i aveln och balansera sedan aveln med att använda avelsdjur så att de är tillräcklig många och så att inga överanvänds. Så enkla regler leder till att djur som drabbas av enkelt nedärvda defekter eller sjukdomar halveras i varje generation. I ett välbalanserat avelsarbete skulle därför inga egentliga avelsproblem över huvud taget behöva uppstå.” (Råd från Per-Erik Sundgren, genetiker)

*

Individer med återkommande rörelsebesvär, förlossningssvårigheter, dålig hälsostatus (som t.ex. står under regelbunden medicinering) eller har andra konstitutionella svagheter ska ej användas i aveln.

 

Stubbsvansen

Västgötaspetsen har två typer av svans, lång svans och medfödd stubbsvans. Ungefär hälften av stammen föds med stubbsvans. Det förekommer också relativt många västgötaspetsar utan svans, alltså inte ens en kota. Stubbsvansen är sedan gammalt förknippad med rasen och har ett kulturhistoriskt värde. Specialklubben för Västgötaspets slår vakt om anlaget genom rekommendationen att en individ i varje avelskombination ska ha medfödd stubbsvans. Västgötaspetsens adelsmärke, den lilla ”flaggan” ytterst på stubbsvansen, är ett raskaraktäristiskt attribut.

Västgötaspetsens stubbsvansanlag är dominant över anlaget för lång svans, och letalt i homozygot form (dödligt i dubbel uppsättning = semi-letalt). Foster med dubbla anlag för stubbsvans resorberas på ett tidigt stadium i dräktigheten, dvs. sugs upp av tikens kropp, och föds aldrig. Detta visar sig i något reducerad kullstorlek. Det föds i snitt en valp mindre i kombinationer där båda föräldrarna är stubbsvansade än vid kombinationen stubb x svans. Heterozygota anlagsbärare (med anlag för både stubb och långsvans) förblir friska trots sin svansförlust. Inga andra ärftliga förändringar än svansförlust hos framfödda djur har konstaterats. Några skadliga former av stubbsvansanlag som kan leda till förändringar i ryggraden är inte kända hos västgötaspets. (Fakta från SKVs utredning, Bengt-Arne Bergman 1991, över Burns & Frazers teori. Även granskad av Veterinärmedicinska fakulteten, Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) och Statens Jordbruksverk 1998.)

Jordbruksverkets uppfattning (1998) är att semi-letalanlaget för stubbsvans hos västgötaspets inte utgör något djurskyddsproblem och därmed inte omfattas av förslaget om avelsförbud i Europarådets konvention om skydd för sällskapsdjur.

Således är stubbsvansfödda västgötaspetsar heterozygota anlagsbärare, de har ett anlag för stubb och ett anlag för långsvans. Homozygota anlagsbärare för stubb (dvs med två stubbsvansanlag) föds aldrig. Då anlaget är dominant räcker det med att ena föräldern för anlaget vidare för att det ska bevaras, vilket SKV rekommenderar. Stubbsvansanlaget kan bara nedärvas från västgötaspetsar som själva är stubbsvansade. Långsvansade västgötaspetsar har inget stubbsvansanlag. Parning mellan två långsvansade västgötaspetsar kan endast ge långsvansad avkomma (rekommenderas ej av SKV).

Dessa rön var inte kända i början av 1940-talet när rasen uppförökades. Den redan lilla avelsbasen krymptes än mer av ett hårdhänt urval för stubbsvans. Under 1940-1950-talen användes enbart stubbsvansade hundar i aveln. Kuperad svans/lång svans diskvalificerade för registrering, och långsvansade valpar avlivades i den felaktiga tron att man då skulle kunna renodla stubbsvansanlaget. 1952 upphörde registreringsförbud för kuperade västgötaspetsar. Från 1964 skulle kupering anmälas vid registrering. 1989 infördes allmänt förbud mot kupering i Sverige. Valpars svansstatus anmäls vid registrering enligt följande ST = stubbsvans, LS = lång svans.

 

*

För att bevara stubbsvansanlaget rekommenderas att en individ i varje avelskombination ska ha medfödd stubbsvans.

Chondrodystrofi

Västgötaspetsen är dvärgväxt (men ej dvärghund), en ärftlig mutation som tillvaratagits. Kortbenta hundar fungerade väl i det öppna slättlandskapet där hundens uppsikt över djuren inte skymdes av vegetation eller nivåskillnader.

Chondrodystrofa dvärgar kännetecknas av korta extremiteter. Överarm och lår är relativt kortare än underarm och underben. Hos hund har huvud och kropp normal form. Man ser inte de typiska förändringarna i skallen, ryggmärgskanalen och bäckenet som vid chondrodystrofi hos människan. Chondrodystrofa hundar har ofta något krumma underarmar*. Ex. västgötaspets, drever, tax.

 

* Enligt rasbeskrivningen för västgötaspets önskas underarmarna framifrån sett svängda så mycket som fordras för full rörlighet mot bröstkorgens nedre del. Överdriven böjning av underarmen, vek mellanhand och utåtvridna tassar (rokoko), vanliga följder av chondrodystrofi, är inte önskvärt.

 

Höftledsdysplasi (HD) – bort från fokus

Västgötaspetsen ingår inte i något genetiskt bekämpningsprogram hos SKK. Efter elva år av betryggande röntgenstatistik beslutade SKVs årsmöte 1998 genomföra en röntgenkampanj 1999-2001 med en tydlig förhoppning att ”hd-röntgen i större omfattning ej är nödvändig i fortsättningen”. Antalet röntgade hundar ökade under kampanjen från i snitt 22% till 38% av årskullarna. Andelen hd-anmärkningar grad 1 och 2 sammantaget har under tio års tid legat stabilt på ca 8 hundar per årskull (1992-2001).

Enligt hundortopedisk expertis ”är hd-frekvensen hos västgötaspetsen inte särskilt stor. Frekvensen motsvarar ungefär den normala variation (cirka 12%) av höftledernas utseende som alltid måste finnas och kan knappast bli mycket lägre – ens med ett mycket intensivt avelsprogram”. Västgötaspetsar med anmärkning har nästan aldrig kliniska besvär. Flertalet västgötaspetsar med C (närmast jämförbart med grad 1) är normalt utvecklade för rasen och kommer, enligt SKKs avläsare, att ”fungera utan upphov till förslitningar eller symptom”.

I enlighet med SKKs rekommendationer för en rasanpassad nivå är hd-bekämpning inte relevant för västgötaspets.
SKK/AKs Röntgengrupp ger Specialklubben för Västgötaspets ”sitt stöd för att inte alltför mycket fokusera på frågor kring höftledsdysplasi” (SKK/AK protokoll 4-2004, 8 september 2004, § 141).

Eventuella kliniska symptom av HD i rasen bör följas fortlöpande. Vid behov bör antalet undersökta hundar öka. Hundar med rörelseproblem och hältor bör röntgas. Fall med svåra hältor, avlivning, eller hundar som inte kan användas pga HD bör rapporteras till rasklubbens avelskommitté. Enligt SKKs /AK är det aldrig försvarbart att para två grava dysplaster (D eller E, motsvarande grad 2 eller 3).

I enlighet med SKKs rekommendationer beslutade SKVs årsmöte 2003 att slopa krav på hd-röntgen av avelsdjur vid valphänvisning eftersom rasen inte omfattas av sådana registreringsbestämmelser.

Den nya FCI-avläsningen av röntgenbilder tar inte hänsyn till chondrodystrofa (dvärgväxta) raser vilket västgötaspetsen är. Västgötaspetsens röntgenbilder avläses därför enligt gamla metoden, på dispens fr.o.m. 2000 tills vidare.

  

*

Resultat från HD-röntgen ska varken nonchaleras eller övervärderas, utan bör noga beaktas liksom övriga egenskaper, och ingå i en helhetsbedömning vid valet av avelsdjur.

 

Handlingsprogram för beredskap om svaghetsanlag och sjukdomar skulle uppträda

Initiativ för bekämpning av svaghetsanlag och sjukdomar ska baseras på dokumenterade och verifierade fall, och föregås av saklig information för att undvika panik.

Specialklubben för Västgötaspets ska medverka till att omfattning och orsaker kan fastställas (forskning).

Under tiden används ej drabbade individer i aveln.

När orsaker har fastställts utformas ett avelsmässigt bekämpningsprogram i samråd med Svenska Kennelklubben.

  

Målsättning   -   hälsa

Verka för att SKVs avelsuppföljning av kullar kan fullföljas enligt antagen plan.

Verka för att få fram en fungerande metod för uppföljning av fruktsamhetsegenskaper.

Exteriör

 Beträffande västgötaspetsens exteriör hänvisas till RAS-KOMPENDIUM framtaget till domarkonferensen 2004.

SKVs protokoll för exteriörbeskrivningar utarbetades 1977 av Västgötaspetsringen. Det har varit i bruk sedan dess och har vid behov justerats och kompletterats av Specialklubben för Västgötaspets.  Sedan starten har drygt 900 hundar beskrivits till och med 2003.

Beskrivning är en noggrann bedömning av hundens exteriör, en avkommebedömning för rasklubbens och uppfödarnas dokumentation och vägledning i avelsarbetet - helt utan tävlingsmoment.  Hunden mäts och vägs, man kontrollerar bett och tänder, hanarnas testiklar och övriga detaljer som t ex hårlag, ögonfärg och –form, bröstkorg, vinklar och rörelser.

Exteriörbeskrivningen omfattar 65 punkter och tar cirka 20 minuter per hund, till skillnad från utställningsbedömning där domaren ser hunden i några minuter.

  

Källförteckning och referenser

Jag vill rikta ett särskilt tack till vännerna greve Björn von Rosen och journalisten Jan Borga som på olika sätt gjort det möjligt för mig att insamla fakta för att sprida kunskap för västgötaspetsens bevarande för framtida generationer.

Ett särskilt tack riktas även till ladugårdsförman Örjan Skoglund som granskat avsnitten om gårds- och vallhundsegenskaperna.

Jag riktar även ett varmt tack till alla underbara och hjälpsamma människor på den västgötska landsbygden – ingen nämnd och ingen glömd - vilka med humor, värme och en genuin känsla för sin ras generöst bjudit på målande berättelser och därmed bidragit med stor kunskap om den gamla svenska lantrasen.

Jag refererar även till följande källor, både personer och publikationer:

 

Audell Lars, veterinär, SKKs avläsare av röntgenbilder

Avelskommittén och Avelskommitténs Röntgengrupp, Svenska Kennelklubben

Bergman Bengt-Arne, Borås, utredning om stubbsvansens nedärvning, 1991

Borga Jan, journalist & producent till TV-programmet Vikingarnas Hund, Sveriges Television, 1979

Carlsson Barbro, kennel Hurradonet, Nösund

Gustafsson Marianne, Raskompendium för Västgötaspets, 2004

Gustafsson Marianne, flera artiklar för SKVs avelskommitté i Västgötaspetsen, från nr 4-2003 till nr 3-2004

Hedhammar Åke, adjungerad expert SKKs avelskommitté, veterinär och professor vid Sveriges Lantbruksuniversitet

Jerre Sune, veterinär, tidigare klinikchef på Blå Stjärnans Djursjukhus i Göteborg, specialist i ortopedi, kirurgi och neurologi på hund, nu konsult i Västsverige inom sitt expertområde

Laikre Linda, fil.dr., forskare vid populationsgenetiska enheten, Stockholms Universitet

Nilsson Ulla och Sune, Hedetorpets kennel, Vänersborg

Skoglund Örjan, ladugårdsförman, SKVs vallningskommitté

Specialklubben för Västgötaspets (SKV), historiska artiklar i tidskr. Västgötaspetsen 1976-2004

Specialklubben för Västgötaspets (SKV), fakta och statistik i SKVs Årsbok  1984-2003

Sundgren Per-Erik, tidigare statsagr. vid Inst. för husdjursgenetik, SLU, senare Genetica

Svenska Kennelklubben (SKK), stamböcker & registreringsstatistik, artiklar i Hundsport samt Anatomiboken, 2002

Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), Veterinärmedicinska fakulteten (om västgötaspetsens stubbsvans)

Statens Jordbruksverk (SJV), Djurmiljöenheten (om västgötaspetsens stubbsvans)

Swenson Lennart, agr.dr. i hundavel, vid Inst. för husdjursgenetik, SLU, genetisk expert i SKKs avelskommitté

Wikmark Lucia, Raskompendium för Västgötaspets, 2004

Willes Renée, kynologisk expert hos Svenska Kennelklubben

von Rosen Björn, västgötaspetsens räddare 1942, författare till rasens standard 1943, författare till boken Mitt Hundliv 1982 och flera artiklar publicerade i SKKs tidskr. Hundsport

Zetterstén Karl Gustav, rektor Vara Folkhögskola, ansvarig för västgötaspetsaveln vid rasens tillvaratagande