Höftledsdysplasi (HD)

Höftledsdysplasi är en relativt vanlig sjukdom hos hund och är vanligare ju större den är och ju snabbare den växer. Sjukdomen har inget samband med artrit (inflammation i höftleden), men artrit kan sekundärt utvecklas.
Hundar som får HD föds alltid med en "normal" höftled. Under tillväxtperioden växer benet mer än omgivande mjukdelsvävnad (muskler, ledkapsel och ligament), vilket resulterar i en obalans som leder till att höftledskulan tenderar att glida ur led. HD resulterar därför förr eller senare i förslitningsskador i ffa brosk och ledytor. Vanliga symtom är stelhet och hälta på bakbenen, stapplande/svajande gång, obehag/svårighet att resa sig, svårt att gå i trappor, svårt att stå på bakbenen, motvilja att hoppa och springa. Ibland kan ett klickande ljud höras vid gång. Höftmuskulaturen förtvinas och slutligen uppträder smärta i rörelse och i grava fall även i vila.

 För att förstå HD-problematiken måste man först inse att det inte är en sjukdom, utan det är flera sjukdomar som tillsammans resulterar i HD. HD har föreslagits som ett sjukdomskomplex som märkbart ger sig tillkänna som en enda sjukdom, men som i själva verket manifesterar sig som ett systematiskt tillstånd som inte bara engagera höftleden, utan även armbågar, skuldra och leden mellan revbenen och till och med ryggraden. Hur eller hur så kvarstår att HD ofta ger upphov till både smärta och kraftlöshet. Ansträngningar från både uppfödare och veterinärer har ofta resulterat i att minskningen av frekvensen endast är marginell.

Höftleden är den led som bär  upp större delen av djurets vikt och är i princip uppbyggd som en boll och en skål. Leden förbinder bäckenet med lårbenet. "Bollen" eller lårbensskulan  är den övre ändan av femur och skålen  är infästningen i bäckenbenet. Dessa ben hålls samman av en ledkapseloch ett ligament  som förbinder caput med acetabulum. Den yta som är i beröring med motsvarande ben kallas för ledyta. Ledytan är jämt madrasserad med ett tunt lager av lucker bindväv.

Normalt har en skålled tre olika rörelseaxlar,men höftleden har egentligen fyra. Förutom rörelse framåt - bakåt, utåt - inåt och rotation,finns även en rörelseaxel i ledkulans sidled och det är den som ger ökad rörelsefriheten och som gör höftleden så genial,men också känslig för slapphet (subluxation) vid belastning. Den ökade rörligheten mellan ledskålen och lårbenskulan ställer stora krav på ledens funktionalitet, framför allt vid stor belastning på leden.

Utveckling av höftledsdysplasi

Om synovialmembranet skadas kommer bl a vita blodkroppar att ansamlas, som sedan frisätter sina nedbrytande (proteolytiska) enzymer och syreradikaler som kan skada leden och förstöra hyaluronsyran. När detta inträffar avtar eller upphör dess smörjande effekt, vilket resulterar i att ledytorna och ledkapseln skadas genom erosion och kemisk nedbrytning. Fria radikaler spelar en stor roll vid utveckling av degenerativa artriter.

Ökad bentillväxt och benpålagring ger upphov ytterligare irritation i leden. Det senare leder till artrit och vanligtvis uppstår då även smärta. Den som en gång varit en ledkula, blank och polerad som en biljardkula, liknar nu mest ett blomkålshuvud och har glidit iväg över höftledsskålen som har blivit allt mer grund.

Höfleden hos en nyfödd valp och som vuxen utvecklar en HD-defekt ser vid röntgen ut att vara felfri och kan ej skiljas från en helt frisk valp. Under uppväxten och framgent kommer den sjuka individens höftled att bli slapp och dess strukturer blir destruerade. Den föråldras snabbare än normalt och ledvätskan förändras och blir mindre smörjande. Processen fortgår tills leden blir allt mer oelastisk och bindväven förstörs och ersätts med benpålagringar.
En normal led förblir elastisk och håller alla strukturer på plats, så att höftledskulan och höftledskålen förblir intakta. Då den sjukliga processen fortgår uppstår lätt sk mikrofrakturer i benet och när dessa läks uppstår ärrvävnad som förkalkas.

Höftledsdysplasi är en utvecklingsdefekt som kan engagera antingen en sidaeller drabba båda höftlederna. HD medför ökad slapphet av muskler, bindväv och ligament i och omkring leden.

Det första som händer i en dysplastisk led är att ledytorna glider isär,ledkapsel och ligament sträcks ut och resulterar i att leden blir instabil. Då ledytorna tappar kontakten med varandra och höftledskulan rör sig uppåt, uppstår en subluxation, dvs förstadie till att leden "går ur led". Normalt motverkas denna av att omgivande muskulatur arbetar emot och håller benytorna på plats i leden.

På grund av hundens vikt kommer höftledskulan att dras upp mot eller över höftledsskålens kant. Vid varje rörelse i benet uppstår nu två abnormala "ledytor" av ben som skrapar mot
varandra och som kommer att leda till förslitning. Förslitningen kommer att generera en artros.

Polygen nedärvning

Vi känner till att sjukdomen är genetiskt betingad. 
Heritabiliteten definieras som en uppskattning av hur stor andel som miljön spelar vid uttrycket av ärftliga anlag. Ett högt heritabilitets-index innebär att miljöfaktorer inte har någon påtaglig effekt. Ett givet index beror inte bara på vilket släkte (härstamning) som rasen tillhör utan till stor del även på populationen (stammen) från vilket data har inhämtats. Vetenskapliga studier har visat att HD orsakas av multifaktoriella faktorer och av polygen nedärvning. Skillnaden mellan olika släkten kan ofta bero på varierande grad av inavel i populationen som studerats. Ju mer inavel, desto högre heritabilitets-index, vilket beror på att inavel leder till minskad genetisk variabilitet, dvs genpoolen eller det totala genmaterialet i en population är avsevärt mindre än i en icke inavlad population. 
Inavel behöver nödvändigtvis inte var negativt, men kan bli problematiskt när oförväntade genetiska defekter koncentreras i en population. 
 

Diagnostik av höftledsdysplasi

Ett flertal olika metoder finns beskrivna för att ställa diagnosen HD. 
Två kliniska undersökningsmetoder förekommer som baseras på palpation av höftleden (manuell test),  Ortolani´s och Barden´s manöver. Ultraljudsundersökningar har också används  där denna utförs "dynamiskt" genom kontinuerlig observation med kompression och tänjning av höfledskulan.  En speciell anordning krävs för att utföra manipulationen av höftleden och ofta det krävs ofta minst två personer att utföra undersökningen, en som utför ultraljudsundersökningen och en som provocerar leden. Även modern utrustning som datortomografi och magnetkamera har används. 
 

Ett flertal röntgenundersökningar förekommer däremot  och det är i huvudsak fem olika röntgenmetoder som används i praktiken och dessa indelas i två grupper:

Båda dessa metoder kan påverkas av hundens position vid röntgenundersökningen. Den första som är den vanligaste metoden, baseras på att hunden ligger på rygg med utsträckta bakben och med knäet inåtroterat. Den andra metoden kräver att hunden är nedsövd och intar en benställning i liggande, som om den skulle stå upp och där man böjer leden utåt (grodläge). Det är brukligt att använda ett specialtillverkat redskap som placeras mellan benen, så att dessa hålls isär, för att ledkulan skall kunna förflyttas från höftledsskålen i syfta att bedöma slapphet i leden.

Den första gruppen indelas i fem olika metoder:

Viktiga saker att tänka på innan en undersökning påbörjas:

Svenska Kennelklubben har inte heller gått ut några direktiv till berörda veterinärstationer där HD-röntgen utförs. Svagheter i systemet är givetvis att enhetliga regler för hur undersökningen skall gå till och när man inte bör röntga sin hund. 

En tik skall inte röntgas i perioden kring löpet pga att lederna då slappas något pga hormonpåverkan från östrogener. Leden kan då felaktigt se "slapp" ut och bli klassad som grad 1 eller C, beroende på vilket avläsningssystem som väljs. (Några raser som t ex stövare läses fortfarande enligt den nordiska modellen). 
Andra orsaker till olika slapphet är att man använder olika muskelavslappande och sederade (sövande) läkemedel i samband med röntgenundersökningen. Hur det påverkar avläsningen har aldrig undersökts, men har sannolikt stor betydelse för om en hund klassas om normal eller lätt dysplastisk. 

En annan viktig detalj är hur hunden är placerad på röntgenbordet. Ett roterat ben kan resultera i helt felaktig bedömning till hundens nackdel.

Norbergmetoden

Norbergs vinkeln metod är en kvantitativ metod och baseras på mätning av den vinkel som bildas genom att förena en punkt i centrum av höftledshuvudet till övre kanten av acetabulum i höftledsskålen. Norberg var Svensk och metoden har används ffa i Europa. 

En gradering görs sedan beroende på vilken vinkel som bildas. En vinkel på mellan 55 till 115 grader kan uppmätas och om vinkel är större än 105 grader bedöms detta som en normal höftled och risken att utveckla HD har då ansetts som liten.

OFA-metoden

Denna metod är etablerad över hela världen, men används ffa i USA och har utvecklats av Orthopedic Foundation for Animals (OFA) och har använts sedan 1966. 
OFA är en subjektiv metod, där en röntgenbild tas då hunden ligger på rygg med utsträckta och parallella bakben och med något innåtroterade knän så att bäckenet blir symmetriskt genomlyst. Nedsövning rekommenderas. Tikar som är betäckta eller är i östrogenfas (3 - 4 v före löpperioden) skall ej röntgas för att undvika överdiagnostik. Orsaken till detta av den naturliga ökningen i slapphet (subluxation) i höftleden som betingas av östrogenpåverkan. Längre period av fysiskt inaktivitet kan också resultera i ökad slapphet. Hunden skall således var i god fysisk kondition. 
Hunden skall vara minst 24 månader gammal vid undersökningen. 
En nackdel är att en led som utsatts för fysiskt trauma ofta ger upphov till en sekundär artrit som kan tolkas som dysplastisk.

Resultatet kategoriseras i tre nivåer (normal, borderline och dysplasi). 
Normal kategori indelas i utmärkt, bra och ganska bra. 
Dysplastisk led indelas i tre olika grader, mild, moderat och grav.

En metod är PennHip metoden eller distraction metoden (Distraction index, DI). 
PennHip-metoden utarbetades 1983 av Gail Smith vid veterinärskolan i Pennsylvania Universitetet (Smith). PennHip metoden togs ursprungligen fram i forskningssyfte för att hitta en metod för tidig diagnos av HD. Metoden kan med fördel användas på hundar som är 16 v gamla. 
Detta är en kvantitativ metod som bygger på mätning av separationen mellan centrum av lårbenshuvudet och centrum på höftledshålans centrum då höftleden provoceras i riktning mot en luxation.

Gradering av HD

A =Normala höftleder (= nuvarande ua) - Hundar med normalt utvecklade höftleder får diagnosen "A", tillägget "utmärkta höftleder" får de hundar som har speciellt välutvecklade och fasta höftleder jämfört med övriga inom rasen.

B = Nästan normala höftleder (= nuvarande ua) -  Hundar med nästan normalt utvecklade höftleder får diagnosen "B".

C = Höftleder lindrig dysplasi (=nuvarande grad I) -  Är den lindrigaste formen, höfthålan har nästan normal storlek och form men ledhuvudet passar inte in exakt in i ledhålan.

D  =Höftleder måttlig dysplasi (=nuvarande grad II) -  Är en måttlig dysplasi, höftleds hålan är märkbart grund. Ledhuvudet passar in dåligt och går lätt att skjuta ur läge.

E = Höftleder kraftig dysplasi (=nuvarande grad III och IV) -  Är enkraftig dysplasi, ledhålan är mycket grund och ledhuvudet ligger ofta och  rider på ledhålans kant. Luxation menas då Höftledshuvudet ligger heltutanför ledhålan. Ledhålan är mycket grund.

Höftledsdysplasi är inte något en hund förvärvar. En hund är antingen genetiskt belastad som dysplastisk eller inte. Initialt kan inte en dysplastisk led särskiljas från en frisk led. Senare i livet kan en HD-belastad individ förevisa en rad olika fenotyper, allt från normal till uttalad dysplasi och till en funktionell krympling. 

Tro aldrig att en uppfödare eller expert som hävdar att det inte finns någon HD i hans eller hennes avelslinjer. Tro heller aldrig när någon påstår att man kan se på en hunds gång att den bär på anlag för HD.

Av alla diagnostiska metoder finns ingen som anses som en referensmetod eller sk golden standard metod. 

Alla använda tekniker har sina för och nackdelar. Det anses dock att objektiva metoder är bättre än subjektiva och av dessa har DI-metoden vissa teoretiskt tilltalande fördelar då men å ena sidan är rasspecifik och å andra sidan mera fysiologisk riktig.